Så kom vi till den programpunkt i vår resa som berörde mest och kanske också gav det starkaste intrycket hos oss alla! Kan en kåkstad vara en "sevärdhet"? Är det inte lite "okänsligt" att gå omkring däroch titta på alla, som människor i bur? Vi västerlänningar, som har det mer än gott ställt? Många av oss kände oss väldigt obekväma i situationen, och blev väldigt illa berörda av det vi såg...
Vår guide, som är född och uppvuxen i Langa, berättade personligt och inlevelsefullt om hur livet i en kåkstad är och hur det var under apartheid tiden. Han kommer aldrig att flytta därifrån, Langa är hans hem. Det är inte utan att man skäms lite för att vi inte förstod mer i väst vad som hände långt härnere i södra Afrika. Det var ett slaveri i modern tid. Trots detta så är de vi möter så beundransvärt positiva, ser möjligheter med framtiden och viljan att förändra verkar outtröttlig.
LANGA är Kapstadens äldsta township, kåkstad. Ni som läst bloggen kommer ihåg att under apartheidtiden tvångsförflyttades svarta till speciella områden utanför stadskärnan, och detta är ett sådant område.
Här bor drygt 200 000, svårt att säga en exakt siffra då folk hela tiden flyttar in och ut.
Många av de rätt nyinflyttade bor i skjul, byggda av byggbråte, rostig plåt och skräp. Fattiga kvarter, där aids, alkohol och droger tar mångas liv. Bara några minuters promenadväg längre bort, i samma område, kan vi se prydliga villaområden där de med utbildning och jobb skapat sig ett bättre liv. Trots bättre ekonomi och livsvillkor väljer de att bo kvar i Langa, deras rötter finns här.
Plåtskjulen ersätts allteftersom av nya hus, men nya plåtskjul tillkommer hela tiden. I delar av de fattigaste kvarteren delar fem familjer på ett enda rum! Där finns en enda säng för varje familj, vilket innebär att det kan vara fem- sex personer som ska dela på den...
Förstår ni då vår känsla i maggropen, när vi samtidigt, i samma stad, bor i ett rum som ser ut så här:
Vi fick titta in på en förskola, som några mammor i området startat för att barnen skulle ha någonstans att vara, när deras föräldrar jobbar, och därmed slippa leva sina dagar på gatorna. De hade vilostund när vi kom dit, i väntan på att oftast äldre syskon skulle hämta dem.
Regeringen skapade under Mandelas tid ett program för kåkstäderna i Sydafrika som heter The Reconstruction and Development Programme som bl a innebär att alla som bor i kåkstäder ska få riktiga hus att bo i. Denna utveckling har kommit en bit på väg i vissa delar av Langa vilket ovanstående bilder visar.
Att besöka Langa skapade verkligen en massa tankar och funderingar! Invånarna var glada och gästvänliga, barnen lekte och alla vi mötte verkade stolta över sin stadsdel. Det gav oss tankeställare, varför är vi så duktiga på att klaga, vi som lever i ett överflöd av mat, har tak över huvudet och värme när vi behöver? Samtidigt som vi känner en stor tomhet över livets orättvisor, så infinner sig en känsla av tacksamhet över att vi fått uppleva detta. Jag känner mig rik i hjärtat och själen över att jag förstår hur olika människors förutsättningar är.
Langa - du lämnar ingen oberörd!
