Zimasa-skolan
I Sydafrika har alla barn och ungdomar skoluniformer. Det är ett sätt att jämna ut klass- och inkomstskillnaderna som råder i detta land. Tidigare var det stor skillnad mellan skolorna för de vita och färgade/svarta. De "vita" skolorna fick ex högre statliga bidrag, kunde röra sig om upp till 80 % mer än vad de "svarta" skolorna fick! Idag får alla skolor en "elevpeng" , samt de skolor som är mest eftersatta får ytterligare bidrag från staten. Det finns fortfarande mycket att göra för att utjämna skillnaden mellan skolorna. Ännu i dag saknar många skolor rinnande vatten och el. De har inte klassrum till alla, så undervisningen får ske utomhus, i skuggan under träden. Skolorna är i alla fall avgiftsfria i de mest utsatta områdena sedan 2012.
Den skola vi besökte, Zimasaskolan, hade 1600 elever från förskoleklass till åk 9, fördelade på 44 lärare. De var oerhört stolta över sin verksamhet, tex hade de två datasalar vilket än i dag är ovanligt på många skolor i detta land! Barnen går i skolan 8-15 må- fre, läsåret är fördelat på fyra terminer. De har nationella prov i åk 3, 6 och 9.
Barnen får både frukost och lunch i skolan, vilket motiverar många barn att komma till skolan varje dag då många har det knapert hemma. Maten serveras i klassrummen, och där sköts också disken.
Vi fick hälsa på i en Grade R = ready, dvs förskoleklass. Barnen där hade inga bänkar, utan sittandes på golvet fick de ta del av undervisningen. De börjar lära sig engelska redan på detta stadie, och vi fick höra dem sjunga både på engelska och afrikaans för oss. I utbyte gav vi dem skönsång av " Imse, vimse spindel" på svenska och det kändes som att sången förenade oss för en stund.
Vi fick också en möjlighet att hälsa på i en åk 6, där de hade biologilektion just då. De var oerhört duktiga på engelska, och också intresserade av att höra hur svenska låter. "Hej då" på svenska ljöd i klassrummet, när vi lämnade dem för en rundvandring på skolan.
När vi lämnade skolan var det rast, och skolgården myllrade av gul-svart klädda barn som var nyfikna på oss, ivriga på att göra "high five" med oss och mer än gärna poserade framför våra kameror.
